den 28 april 2017
Dagens namn: Ture, Tyra
Orsa kommun - helt enkelt!
 

I begynnelsen var musiken.


Att teckna Orsas tidigaste musikhistoria låter väl knappast sig göras. Folk har det funnits här sedan Hedenhös och vi kan nog utgå ifrån att den första musikanten dök upp redan då. Den första grottmannen som slog ihop två stenar och tyckte det svängde var alla musikanters förfader. Vi vet också att det snart kom fram regelrätta musikinstrument. Vi skulle nog tycka att det hela var rätt primitivt. Stenåldersmänniskan var lyckligt ovetande om musikteori. Men då som nu fann hon den säkert - magisk.

Bruksmusik
Musiken kom till för att den behövdes. Den behövdes för att ta sig igenom dagen. Den behövdes för att hålla takt och tempo i arbetet.
  Den behövdes som ett signalsystem i en pre-mobiltelefon-tid. Så uppfanns både kohorn, kulning och näverlur för att bli riktigt provinsiella.
  Och musiken behövdes som hjälp för att släppa hämningarna när dansen äntligen kunde trådas på helgens lekstuga. Ur detta urgamla behov uppstod en ny - för samhället livsviktig men likafullt stundtals bespottad - kategori: Spelmannen.

Ljotn´s stjalltjir
Ljotn´s stjalltjir kallades de. De kvinnor och män som trallade och spelade till helg och söcken. Djävulens skällko. Själva Näcken gjordes till en spelman som med sina toner lockade unga människor till fördärvet. Myten om spelmannens förbund med djävulen är internationell. I slavarnas amerika var det de gamla bluesmännen som "sålt sin själ till djävulen". Robert Johnson, den mest mytomspunna av dem alla skall så sent som på 20-talet ha träffat djävulen vid en vägkorsning och sålt sin själ. Vara hur det vill med det. Låten blev bra i alla fall...
  Myten underblåstes naturligtvis gärna av kyrkan, som såg en konkurrens om folks fokus och intresse. I Orsa kom detta att ta en radikal vändning på 1900-talet.
  Spelmännen visste dock sitt värde och spelade - kanske inte oberört, men ändock - vidare. Till publikens förtjusning.

Zorn
Hembygdsrörelsen i början av 1900-talet blev vad som behövdes för att få spelmännen accepterade och den som blev den stora mecenaten var morasonen Anders Zorn. Tusenkonstnären Zorn släppte aldrig sina rötter i den dalska bondmyllan, trots att han var en av de första konstnärerna som blev onödigt rik på sitt hantverk. Han insåg att spelmännens kunskaper var hotade och hjälpte till att höja deras status genom att starta den första spelmansstämman, där även Zorns eget märke delades ut till de bästa i sin genre.

I Orsa dök traditionsbärare som Gössa Anders upp. Gössa Anders var en nyfiken spelman, inte rädd för det nya. Och kanske är det här som historien om Orsamusiken börjar!

Fortsättning följer om du klickar här.

Senast ändrad den 30 augusti 2011
Sidan underhålls med webKontroll från Daladatorer