Orsa kommuns historia
Här kan du läsa om Orsas historia och framväxt till nutid.
Järnvägsgatan i Orsa 1905.
Orsas framväxt och förutsättningar
Centrum, byar och finnmarken
Orsa består av centralorten och många byar. Den äldre kyrkbyn låg närmare sjön, men efter järnvägens tillkomst och branden 1901 flyttades centrum i stället mot järnvägen.
Till kommunen hör också Finnmarken – de stora skogarna norr om Orsa. Dit flyttade många skogsfinnar under 1600- och 1700-talen.
Landskapet och naturresurser
Landskapet präglas av Siljansområdets storslagna natur, format av det meteoritnedslag som skapade Siljansringen för cirka 377–380 miljoner år sedan. Naturresurserna lade grunden för tidiga näringar som slipstenstillverkning och skogsbruk.
Skogens betydelse
Orsa var länge en fattig socken, men under slutet av 1800-talet stärktes ekonomin tack vare skogen. Kommunen var befriad från kommunalskatt 1886–1933. Orsa landskommun bildades 1862 och blev Orsa kommun 1971.
Namnet Orsa
Namnet Orsa kommer troligen från Oruos och syftar på platsen där Oreälven mynnar i Orsasjön. En tidig skriftlig form är Orosum från 1325.
Stenåldersfynd
Otaliga fynd längs våra vattendrag visar att Orsa har varit bebott sedan stenåldern. De många fångstgroparna, som användes för att fånga älg och vildren, visar att området länge var en viktig plats för jakt. Fångstgropsystemet sträcker sig från sjön Skattungen ner mot Orsa.
År 2020 hittades människoben, stenyxor och andra verktyg i Skattungbyn. Fynden visade sig vara omkring 9 000 år gamla. Det är det äldsta kända fyndet i Dalarna som visar att människor har levt här, och ett av de äldsta i Skandinavien.
Järnålder, vikingatid och medeltid
Under järnåldern och vikingatiden blev befolkningen mer bofast. Lämningar som hittades vid Bredåviken, i samband med att kvarteret Grevinnan i Orsa centrum byggdes, bekräftar detta.
I början av 1200-talet byggdes de första delarna av Orsa kyrka. Troligen fanns det dock redan tidigare en stavkyrka av trä i socknen.
Orsa nämns första gången i skrift i ett brev från 1200-talet, skickat till påven i Rom. Brevet handlar om försäljning av jaktfalkar till påvedömet.
Krigstider
Orsa var länge en fattig socken. En orsak var kungarnas många krig, som tog unga män från byarna. Bönderna belastades också av höga skatter för att bekosta Orsa skans, en befästning vid Ore älv. Skansen byggdes under Karl XI:s tid (1655–1697) och var bemannad långt in på 1600-talet. Skatterna tärde hårt på de redan fattiga bönderna.
Sandstenen och Orsas historia
Sandstenen har präglat Orsa i hundratals år och är en viktig del av bygdens historia. I Kallmora, strax utanför Orsa, har sandsten brutits sedan minst 1500-talet och brynen från området har hittats i lämningar från vikingatiden. Genom arbetet i slipstensgruvorna växte en näring fram där byarna gemensamt bröt och förädlade Orsasandstenen till brynen och slipstenar som såldes över hela Sverige och även utomlands.
Tillverkningen var som störst i början av 1900-talet, då omkring 500 personer arbetade med att producera upp till 100 000 slipstenar per år. Arbetet var hårt och dammigt, och många drabbades av den allvarliga lungsjukdomen silikos, i Orsa kallad ”Osskallssjukan”. Trots det blev sandstenen en viktig del av Orsas identitet – ett arv som fortfarande lever vidare genom konstverk, berättelser och miljöer i och omkring centrum.
Slipstenstillverkning förr i tiden
För att dryga ut inkomsten drev byarna en föregångare till kooperativa företag i slipstensgruvorna i Kallmora. Gemensamt och efter noga uträknade regler bröt man Orsasandsten som varje gruvlag fraktade hem och formade till brynen och slipstenar i sina hackstugor. Slipstenarna såldes sedan över hela landet – ja, även utanför landets gränser.
Slipstensbrytningen hade en baksida. När männen satt och formade stenarna drog de i sig stendammet och utvecklade "Osskallssjukan" – silikos eller stendammslunga. När Carl von Linné besökte Orsa ett par dagar år 1734 noterar han:
"Notabelt är det at i hogkomna det eländiga folkets miserable condition, som då de bäst tänkt conservera lifwet, snarast destruera det samma. De alla, som söka sitt förnämste uppehälle genom slipstens handtering, hinna sällan öfwer 20, 30 á 40 år. I kyrkian såg man ett par grå gubbar: men man fick weta, at deras profession var skräddare och skomakare och ej att gå i grufwan."
Slipstensbrott och museum
Slipstensbrotten och Slipstensmuseet ligger i Mässbacken i Kallmora by, cirka 11 kilometer från Orsa centrum.
Besöka museiområdet
Museet omfattar ett cirka 2 kvadratkilometer stort gruvområde. Här finns:
- museibyggnad
- gruvstuga
- hackstuga
- många gamla dagbrott
- anläggningar från den tidigare tillverkningen
Området ger en tydlig bild av hur arbetet gick till förr.
Orsasandsten idag
I dag bryts stenen av Orsa stenhuggeri i Mässbacken. Den används främst som byggnadssten, men man tillverkar även slipstenar, brynen, bruksföremål och prydnadssaker.
Orsasandsten finns i flera kända byggnader i Stockholm bland annat i:
- Hallwylska museet
- Centralposthuset
- Skånska banken och Rosenbad.
Stenen är hård och passar bra för detaljerade och skulpturala former.
En del av Orsas identitet
Slipstenstillverkningen har satt tydliga spår i bygden. Den syns i skulpturer och byggnader, men också i sockenvapnet som består av tre slipstenar. Vid infarten till Orsa längs väg 45 står en stor slipsten som välkomstsymbol. Slipstensmönstret och sandstensfärgen är också en viktig del av kommunens grafiska profil.
Stensymposium vid gruvorna i Mässbacken
Under åren 2002–2004 ordnades stensymposium vid slipstensgruvorna i Mässbacken i Orsa. Ett antal konstverk finns att se i Orsa centrum.
1800-talet – förändringens tid
1800-talet var en tid av stora förändringar i Sverige, och det märktes även i Orsa. Precis som på många andra håll i landet valde många att utvandra till Nordamerika för att söka arbete och en bättre framtid.
Förändringarna gällde också det religiösa livet. År 1852 uppstod det som kom att kallas ”Orsaläseriet”. Det var en väckelserörelse som kritiserade Svenska kyrkan, eftersom man ansåg att den hade fjärmat sig från den sanna tron.
Konflikt med kyrkan
Orsaläsarna bröt mot dåtidens lagar — särskilt konventikelplakatet — som förbjöd religiösa sammankomster utanför Svenska kyrkan utan präst. När rörelsen växte blev det konflikter med kyrkans företrädare och den civila makten.
Rörelsen leddes till stor del av unga personer i 18–20-årsåldern. Flera av dem dömdes till fängelse på vatten och bröd eftersom de höll religiösa sammankomster utan tillstånd och vägrade avsäga sig sin tro.
Frikyrkliga rörelser får fäste
Orsaläseriet bidrog till att frikyrkliga rörelser fick fäste i bygden och i Sverige. I Skattungbyn i Orsa finns en byggnad som brukar räknas som landets äldsta bevarade frikyrkobyggnad.
Orsa centrum efter branden 1901
År 1901 förändrades centrala Orsa radikalt. På sommaren brann hela den gamla dalabyn ner. Ironiskt nog hade Orsa tidens mest moderna brandspruta – men den var utlånad till en utställning i Gävle.
Räddningstjänsterna samarbetade ändå, och Mora brandkår kom med tåg för att hjälpa till. Den gamla byn och det nybyggda tingshuset gick dock inte att rädda.
Orsa municipalsamhälle
Efter branden byggdes ett nytt centrum. Ett så kallat municipalsamhälle inrättades, vilket gav de centrala delarna av Orsa viss självstyrelse. Syftet var att snabbare kunna fatta nödvändiga beslut.
Det nya Orsa placerades vid järnvägen, som hade kommit till byn 1894. Därför följer centrum inte den klassiska dalabystrukturen, utan liknar andra svenska järnvägsknutar.
- Centralgatan och Järnvägsgatan byggdes efter järnvägen.
- De flesta butikerna etablerades här.
Järnvägen som motor för utveckling
Järnvägen förändrade Orsa på flera sätt:
- Många nya människor flyttade hit – vid ett tillfälle arbetade omkring 200 personer direkt med järnvägsrelaterade jobb.
- Entreprenörer lockades till bygden och startade företag.
Kända entreprenörer
- Birger Olsson – grundade Järnbirger-imperiet med järnaffär, kättingfabrik och sågbladsfabrik.
- Anders Frelin – startade bryggerier, hotell och Frelins konditori.
Födda i Orsa
Två internationellt kända entreprenörer föddes i Orsa:
- Albin Hagström – dragspelskungen.
- Gustav de Laval – uppfinnaren av separatorn och andra innovationer.
Båda lämnade Orsa som små barn.
Vad är Orsa besparingsskog?
År 1879 bildades Orsa besparingsskog. Tidigare hade skogen runt Orsa mest använts för eget behov, till ved och byggmaterial. När besparingsskogen bildades blev skogen en gemensam och mycket värdefull resurs för ortens jordägare.
Jordägarna fick andelar i besparingsskogen utifrån hur mycket mark de brukade i Orsa. De lyckades övertyga myndigheterna om att jorden runt Orsa var så mager att de behövde större skogsandelar än vanligt för att få en rimlig ekonomi.
Besparingsskogar bildades i Sverige bland annat för att motverka effekterna av hungersnöden och den stora fattigdomen på 1860‑talet.
- Orsa besparingsskog är så stor att den sträcker sig utanför Orsa kommun – ända in i Ljusdals kommun i Gävleborgs län.
Dimensionsavverkningar och järnvägens byggande
I slutet av 1800‑talet började man med dimensionsavverkningar i besparingsskogen. Det betyder att man tog ut den mest värdefulla skogen – de största och bästa träden – för försäljning.
Samtidigt byggdes Orsa – Härjeådalens järnväg (idag del av Inlandsbanan). Många arbetare, så kallade rallare, kom till området för att bygga järnvägen.
Skogen som motor i samhällsutvecklingen
Under avverkningsperioden arbetade mer än 7 000 personer i skogen och med järnvägen. Det är ungefär lika många som bor i hela kommunen i dag. De flesta arbetade här tillfälligt, men pengarna de tjänade stannade i stor utsträckning i bygden.
Resultatet blev en stark ekonomisk utveckling:
- Orsa gick från att vara en av Dalarnas fattigaste socknar till att bli en av de rikaste i norra Europa.
- Intäkterna från skogen gjorde att invånarna var skattebefriade långt in på 1900‑talet.
- En del av vinsten lades i en skogsfond, som användes till:
- nya skolor
- vård och omsorg
- vägar och annan infrastruktur
Kulturarv och kulturhistoriska miljöer
Orsa kommun har en rik kulturhistoria och ett omfattande kulturarv som ger oss vår speciella identitet.
Storåbron – en av få bevarade bågbroar i Sverige
Storåbron, som förbinder Ön med Sandhed, uppfördes åren 1925–1926 och är i dag en av få bevarade bågbroar i Sverige. Denna brotyp fick sitt genombrott under första världskriget, då de kraftigt ökade stålpriserna gjorde betong till ett mer attraktivt byggmaterial.
Vid tiden för uppförandet var den en stor satsning för bygden och har sedan dess fått ett starkt symbolvärde för Orsas invånare.